särskildt vackert eller högstämdt i det förelästa grep honom för en stund.
Då Philip slutat, räckte Charles ut handen efter boken. Philip gaf honom den med ett halft leende.
»Latin!» sade Charles. »Tyckte jag inte att du öfversatte! Är det din egen?»
»Ja.»
»Är den mycket svår? Jag skulle vilja läsa den, om jag hade någon, som ville göra mig sällskap.»
»Menar du mig?» sade Guy. »Naturligtvis skulle det vara roligt för mig, men du har nyss hört, hur litet latin jag kan.»
»Just det», sade Charles. »Det där 'ovis' var som musik för mina öron; jag skulle ha velat ge dig Gyllene skinnets orden på fläcken. Lärare skulle jag kunna få i tjogtal, men en dummerjöns till kamrat är oskattbar.»
»Då komma vi öfverens om det», sade Guy, »ifall Philip har läst boken själf och vill låna oss den.»
Det ringde till andra frukosten, och alla begåfvo sig till matsalen. Herr Edmonstone kom in, när måltiden var nära nog slut, glad att han ändtligen fått sin post färdig; men sedan ställde han sig att med dyster min titta ut genom fönstret och beklaga sig öfver vädret.
Det är ingen annan råd än att ta ett parti bilJard. Man kan tycka, att biljarden kan vara öfverfödig i ett sådant hus som vårt, men för min del vet jag inte, hur man annars skulle stå ut med regniga dagar. Philip får väl stuka mig, som han brukar, och Guy och någon af flickorna få väl hjälpa oss.»
»Tack», sade Guy, »men jag spelar inte.»
»Kan du inte? Å, det lär du dig snart. Du får spela med Philip, och min Amy och jag hålla ihop.»
