»Nej tack», upprepade Guy rodnande, »jag har lofvat att inte spela biljard.»
»Hva — hvad? Lofvat farfar? Men det här kan aldrig vara något ondt i. Du förstår väl, att vi inte spela om pengar?»
»Naturligtvis inte», sade Guy ifrigt, »men det är i alla fall omöjligt för mig. Jag har lofvat att aldrig ens se på ett parti biljard.»
»Ja, ja, stackars karl, han hade nog sina goda skäl», mumlade herr Edmonstone för sig själf men fick en varnande blick från sin fru och teg plötsligt. Guy satt en stund försjunken i sorgsna tankar men vaknade upp och sade: »Låt mig inte hindra er andra.»
Herr Edmonstone behöfde inte öfvertalas; han och Philip begåfvo sig ut i förstugan, där biljarden fanns, och den senare hviskade till Laura, som gjorde tjänst som markör, att Guy var nog mycket barn ännu.
»Så bra!» ropade Charlotte. »Nu har jag någon att leka med, när de andra spela biljard! Kom, Guy, och kasta boll med mig i öfre förstugan — kom, kom!»
Slutligen började molnen lätta litet vid halffyratiden, och Philip frågade Guy, om de icke skulle ta en promenad tillsammans.
De voro ute länge; det blef skumt, ja, det blef nästan mörkt, och först då hela sällskapet från salongen var på väg genom förstugan för att gå och kläda om sig till middagen, slogs stora dörren upp, och de båda Morvillarne kommo in. Guy stannade icke ens för att taga af sig ytterrocken utan sprang genast uppför trappan och in i sitt rum samt slog igen dörren med en sådan kraft, att hela huset skakade.
Alla hoppade till och sågo på Philip för att få något slags förklaring.
