»Det Redclyffska lynnet», sade Philip med ett lugnt leende.
»Hvad har du gjort med honom?» frågade Charles.
»Ingenting. Åtminstone ingenting, som behöfde föranleda så mycken harm. Jag bara började tala om hans förestående studietid vid akademien och rådde honom att bereda sig litet, ty det han hittills lärt har varit idel skräp. Han tog lektioner ett par gånger i veckan af en som hette Potts, en lärare i handelsskolan i Moorworth, hvilken hade tillägnat sig vetande på egen hand. Det är ju inte alls pojkens fel, förstås, men han har knappt så pass kunskaper i latinet, att han skulle kunna följa med i näst högsta klassen, och han får begagna sin tid, om han inte skall bli kuggad i examen. Allt detta framställde jag för honom så saktmodigt som möjligt, eftersom jag visste, hvem jag hade att göra med; men ni ser, hur det gick.»
»Hvad sade han?» frågade Charles.
»Ingenting, det får jag erkänna; men han gick som en rasande den sista biten, och det här utbrottet är finalen. Det är synd om honom, stackars pojke; var så snälla och låtsa ingenting om! Skall jag hjälpa dig i trappan, Charles?»
»Nej tack», sade Charles litet trumpet.
»Det är bestämdt bäst», envisades Philip. »Det är för tungt för Amy.»
»Liksom kamelian, kanske», sade Charles och började beslutsamt gå uppför trappan på sina kryckor, så långsamt han kunde, så att Philip skulle få vänta. Det var verkligen för svårt med Charles, att han så gärna retades med sin kusin, fast Philip aldrig låtsade om, att han märkte det.
