Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/502

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
498
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

trötta ut Charles med den lilla damens sällskap, men han var helt förtjust i henne och iakttog henne med en blandning af undran och beundran samt kände sig högst smickrad, när han lyckades ådraga sig hennes uppmärksamhet.

På kvällarna, i synnerhet söndagsaftnarna, kunde Amy nu berätta för honom om förra sommarens resa, såsom hon hittills aldrig kunnat, och om tiden i Recoara; och hans sätt att höra på och svara var sådant, att detta gjorde henne riktig glädje. Han å sin sida tyckte, att hvart ord af Guy var en dyrbarhet, för hvilken han var henne tacksam.

De hade verkligen så trefligt tillsammans, att de vänliga människor, som kommo för att förströ dem litet, nästan voro öfverflödiga, och Charles skref till de sina i Irland, att de alls icke behöfde ha brådt hem för deras skull; Amy skulle sannolikt komma bättre öfver de sorgliga septemberdagarna, medan det var lugnt och stilla i huset.

Han blef glad öfver att ha skrifvit detta, då han härnäst fick bref, ty det befanns då, att lady Mabel var mycket klenare, än de hade tänkt sig, och inte ville släppa af dem så snart, emedan hon fruktade att aldrig få återse dem, och Laura och Charlotte hade blifvit så välkomna vid Kilcoran, att det såg ut, som om de aldrig skulle komma därifrån mer. Charlotte skref de lustigaste bref till sin bror om de tokroliga irländska sederna och talesätten, hvarmed Charles sedan roade Mary Ross, när hon kom på besök. Charlotte berättade, att herr Fielder, informatorn, verkligen ganska bra motsvarade Eveleens beskrifning men att han var utmärkt treflig och rolig, ja, verkligen den ende herre vid hela Kilcoran, som kunde tala om något af intresse, såsom hon uttryckte sig.