En stund senare knackade det på dörren till arbetsrummet. Fru Edmonstone ropade »Stig in!», och Guy inträdde med mycket nedslagen uppsyn.
»Jag kommer», sade han, »för att bedja om ursäkt för mitt opassande uppförande nyss. Jag var nog dum att bli förargad öfver Philips sätt, när han gaf mig några goda råd, och jag är mycket ledsen däröfver.»
»Hur är det med din läpp?» frågade hon helt häpen.
Han tryckte näsduken emot den.
»Blöder den än? Det är en ful vana af mig att bita mig i läppen, när jag blir ond. Det är, som om jag kunde hålla orden tillbaka lättare då. Nu har jag satt ett märke på mig själf för att påminna om detta stygga utbrott.»
Han såg djupt olycklig ut — mycket mer, tyckte fru Edmonstone, än saken var värd.
»Det var ju ändå en seger, att du icke sade något», svarade hon.
»Hufvudsaken är ju hvad man känner», sade Guy; »dessutom visade jag nog hvad jag tänkte, äfven utan ord.»
»Det är inte så angenämt att ta emot råd af en person, som är så litet äldre än en själf», började fru Edmonstone, men han afbröt henne.
»Det var inte rådens skull; de voro nog mycket bra; jag …» — han gjorde tydligen våld på sig — »jag är tacksam för dem. Det var … nej, jag vill inte säga hvad det var», tillade han med en ny blixt i ögonen. Men i nästa ögonblick återtog han i en ton af sorgsen beslutsamhet: »Jo, jag skall göra det, så får jag riktigt skämmas. Det var hans lugna öfverlägsenhet, hans ringaktning för allt, som jag har
