det troddes, att detta varit en kärkommen ursäkt för den lefnadsglada familjen i sin helhet.
Äldste sonen, lord de Courcy, var hemma i Irland, men löjtnant Maurice var icke långt borta; i hemmet funnos dessutom tre döttrar, däraf en, Eveleen, vid Lauras ålder, samt Mabel och Helen, hvilka ännu icke voro fullvuxna.
Herr Edmonstones mor var syster till lord Kilcorans far; hon lefde ännu men hade aldrig riktigt blifvit hemmastadd i England och hade, sedan hon blef änka, flyttat tillbaka till sin fäderneö, där hon alltsedan bott med sin enda dotter, en gammal fröken Edmonstone.
Några dagar innan balen skulle gå af stapeln kom lady Eveleen de Courcy för att hälsa på sina släktingar vid Hollywell.
Hon fann ungdomen i trädgården, där de höllo på att med egna händer göra i ordning ett lusthus åt Charles, så att han skulle kunna sitta riktigt i skuggan och ändå ha utsikt åt det vackraste hållet, med Broadstones tornspiror i fjärran.
Guy sågade, som om det gällt lifvet, Amy slog oförtrutet i spikar, medan Laura flätade ihop videkvistar till spjälverket, Charles såg på och skrattade åt deras ifver, och Charlotte sprang ärenden.
Då hördes midt i oväsendet Charlie ropa: »Aha, Paddy,[1] är du här nu?»
Där kom öfver gräsmattan en smärt, spänstig ung ficka i riddräkt, hvilken hon höll upp med ena handen, medan hon i den andra svängde ett lätt ridspö. Det var en vacker flicka med leende mörkblå
- ↑ Paddy är ett binamn på irländarne, liksom John Bull på engelsmännen.
