ögon och kolsvart hår under den bredskyggiga, fjäderprydda hatten.
Hon hotade Charles med ridspöet och svarade muntert:
»Tant skickade mig hit ut. Hvad har ni för er?»
»Vi bygga en sommarvilla», sade Charles. »Ser du inte byggmästaren?»
»Sir Guy?» hviskade hon till Laura och tittade uppåt taket på lusthuset, där Guy satt uppflugen i solgasset i skjortärmarna och höll på att täcka med vassrör.
»Se här, Guy», sade Charles, då hans vän hoppade ned mycket röd i ansiktet, »här har du en vild irländare till.»
»Sir Guy Morville — lady Eveleen de Courcy», började Laura; men Eveleen afbröt presentationen, i det hon vänligt räckte fram handen och sade:
»Vi äro ju så godt som släkt. Nej, sluta för all del inte! Gif mig också något att göra! Får jag hammaren, Amy! Laura, du vet, att jag alltid har tyckt om att bulta.»
»Hur har du kommit hit?» sade Laura.
»Jag har följt med pappa; han skulle göra sir Guy sin visit. Nej, gå inte» — ty Guy började se sig om efter sin rock —, »han är inte här än; han har ridit vidare till Broadstone och lämnade mig här för att afhämta mig på återvägen. Kan ni icke ge mig något att göra öfverst på stegen? Det skulle jag vilja; där ser så trefligt och luftigt ut.»
»Men Eva!» invände Laura.
Lady Eveleen skakade bara på hufvudet och började bulta på »en förskräckligt farlig spik», så att Charles måste hålla för öronen och sade, att det var värre, än när hon pratade.
