icke upplösas, sedan befrielsen är werkställd, utan få taga fast fot, så röfwa och plundra de det land, de hafwa räddat. Den der lösen ”oafhängighet”, storthingsmän, som afgafs då, när man wille utan wårt samtycke gifwa bort oss, innehåller en resumé af wåra fäders dygder, men har efter 45 års tillräckliga och understundom öfwerdrifna bruk, sedan det wäl är konstateradt och erkändt, att wårt handlingssätt bestämmes af wår egen fria wilja, icke längre något skäl att existera. De kraftfulle och manlige Eidsvoldsmännen, liksom för ögonblicket italienarne, fästade wid detta ord någonting utmanande, hwilket det, ehuruwäl ordets ursprungliga betydelse är passif, ännu genom en besynnerlig trollkraft har bibehållit. Traktan efter oafhängighet har småningom gått öfwer till förakt för andra, till manie för isolering, ja, till och med nästan till folkskygghet. Märken wäl, storthingsmän, att ord, af hwilka inflytelserike män i staten bilda en princip, när de passa för omständigheterna, alstra dygder, men också, när de icke passa, för hwarje ort, för hwarje medborgare alstra olyckor. I stället för ord, som wäcka isoleringssträfwanden hos hela nationen, utbreden ord egnade att framkalla socialitet, tillmötesgående och sammansmältande med andra nationer. I stället för att i denna jernwägarnes och telegrafernes tid ingenting hafwa emot en allt tydligare framträdande isolering; i stället för att, i akt och mening att desto mer skiljas från grannarne, prisa ett återwändande till ett språk, som tillhör en tid, äldre än den barbariska; i stället för att låta alla idéer, hwilka hafwa ett inneslutande inom oss sjelfwa till följd, gälla såsom dygder — så, skynden eder med att utbreda motsatta idéer, idéer egnade att utrota fördomarne, undanrödja hindren, wäcka aktning för andra och leda till gemenskap och sammansmältande med grannarne. Skynden eder! Reservläkaren Dahls afskräckande och högst sorgliga bok om sinnessjukdomarne bewisar tydligt, att det icke endast är efter menskliga beräkningar, utan äfwen efter gudomliga lagar, som wi ömsesidigt skola wara beroende af hwarandra, och att individer, racer, liksom också hela stater dömas att tyna bort och dö, när de högmodigt, under förewändning att förswara sitt oberoende, trakta efter isolering. Låtom oss icke med wåra blickar uteslutande fästade på Swerige gripas af ett slags hypnotisk hallucination och förlora de allmänna förhållandena ur sigte. I upplyste storthingsmän, som insen det föråldrade i ordet ”oafhängighet”, fatten mod att säga folket, att ordet är utslitet, wågen att lösrycka eder från ”Gamle Norges” tyranniska kamratskap! Waren icke beroende af mängdens bifall! Hindren icke kommande generationer från att wälsigna wåra fäder, hwilka riktigt begagnade denna lösen ”oafhängighet” i förhållande till
