— Att känslan bör bringas i öfwerensstämmelse med förnuftet.
— Att man bör hålla jemna steg med tiden.
— Att endast enighet gifwer styrka och att styrkan allena respekteras.
Alla dessa satser äro hwarken nya eller resultatet af någon forskning, de äro frukter af detta sunda naturliga förstånd, som på sin wäg i werlden kullkastar alla subtila, menskliga beräkningar.
II.
Att en stor och en liten häst stjelpa lasset.Den spanska halfön war rik och mäktig — hon splittrades. I 200 år har hon haft twå stater och twå dynastier. Spanien förtwinar ännu den dag, som i dag är, långsamt midt under herrligheten af sin oafhängighet, som engång förswarades mot sjelfwa Napoleon; och Portugal, alldeles oafhängigt, dör under Englands beskydd, hatande Spanien. — För mer än 300 år sedan erbjöd Ungern sin krona åt ett redan uti ett annat land krönt hufwud, hwarwid det omsorgsfullt betingade sig fullkomlig oafhängighet. Sedan detta skedde, har Ungern blott warit hemsökt af olycka, och har, så ofta det i sin nöd wädjat till den europeiska rätten, lidit straff ”på grund af uppror” efter den politiska rättsskipningens utsago. Ty sådan är denna. Ungern har fallit djupare och djupare, från likaberättigadt till träl, som misstänktes och misshandlades. Men detta war icke allt. Äfwen för hela det österrikiska kejsardömet synes, på grund af ofullständig amalgamation, denna för Ungern så olycksaliga strid hafwa warit ödesdiger. Från alla kanter förspörjes allt starkare och starkare ”Austria moribunda”, hwilket synes bewisa, att lasset lätt stjelper, när en stor och en liten draga det, när en medlem af det europeiska rådet ställes tillsammans med en okänd.
Spanien och Portugal, Ungern och Österrike hafwa icke warit de enda uti en sådan ställning. Twå folk, hwilkas karakter och geografi hafwa långt större analogi med de skandinaviska folkens, än deras hafwa, tillbragte det 17:de århundradet med att skada och förstöra hwarandra genom främmande hjelp, ehuruwäl de hade en och samma konung. Det är sannolikt att, såframt de hade fortfarit att lefwa uti sin förmenta oafhängighet, i stället för att sammansmälta till ett i början af det 18:de århundradet, skulle man i denna dag hafwa hört denna sorgliga hwiskning ”Britannia moribunda” och icke denna stolta, muntra sång: ”Rule Britannia”.
