Och just under denna reaktion, just under denna seger till fördel för hofwen, hwilka ämnade tillintetgöra hwarje revolutionärt ord och till och med sjelfwa minnet af en nationalwilja, just på samma tid, som programmet i den ofelbara ”heliga alliansen” gaf de europeiska staterna sina nya gränsor, — war det, som nationalförsamlingen i Eidsvold trampade makternas decision under fötterna och jagade bort de engelska, ryska, preussiska och österrikiska kommissarierna, som hade kommit för att föreskrifwa henne Europas wilja. Beundren I icke en sådan dristighet i ett sådant ögonblick? I sanning, wi gjorde ett mästerstycke 1814.
Men hwarför hade furstarne sammanrotat sig så mot wårt stackars land? War det för att gifwa bort det, midtunder det de förfogade öfwer så många rika och berömda länder, till den swenske kronprinsen såsom belöning för hans under befrielsefälttåget bewisade tjenster? Nej, wisserligen icke, det war för att gifwa bort det till Swerige — en genomläsning af Kielertraktaten, tillwägabragt genom en swensk, rysk, tysk makt, kan öfwertyga härom. — Endast laglig egendom kan bortgifwas och blott Swerige, icke den swenske kronprinsen kunde i utbyte mot Norge gifwa Danmark Pommern. Till Swerige war det alltså, som Europa ämnade bortgifwa Norge, ett sätt att öfwer oss förfoga, som icke tarfwar några kommentarier. Af hela mitt hjerta tackar jag mina fäder, som i all sin enfald hade mod att protestera mot missbruk af den princip, ”att konungar äro ofelbara.” Det war emellertid hwarken efter ordentliga segrar öfwer Swerige eller öfwer koalitionen, som det lyckades oss att ordna wåra affärer i Moss utan Europas inblandning, det war blott genom särskilda tillfälliga omständigheter.
Förnye wi nu med alltför stor häftighet gamla brytningar, och dyka gamla affärer upp igen, fruktar jag en smula för, att Europa dömer såsom förr och drifwer igenom sina bestämmelser af år 1814. Sådan är, hwilket historien beständigt wisar, den politiska rättwisan; och derför säger jag, hurudana än de rättigheter äro, dem konventionen i Moss gaf oss, att fred är bättre än krig.
IV.
Att känslan bör bringas i öfwerensstämmelse med förnuftet.Norrmän och swenskar jubla båda högt öfwer italienarnes sträfwan till enhet. För wårt förnuft synes det ädelt och stort, att inflytelserike män i
