Den här sidan har korrekturlästs
Vid stranden af en bortgömd sjö,
Den vinden sällan rör,
Satt på sitt torp, betäckt af snö,
En gammal Grenadör.
Den snö, hvaraf han var betäckt,
Det var hans hvita hår;
Men för kung Carl han stridde käckt
I sina unga år.
Med honom red han mången natt
Då i fiendtlig nejd:
Han vid hans stockeld ofta satt
Och bidde dagens fejd.
Men minnet från hans sista fall
Gör honom arm och — rik;
Ty han var med vid Fredrikshall,
Och bar sin konungs lik.
Han ser, som om det skett i går,
Ännu den knutna hand,
Den dragna värjan, och det sår,
Som fåfängt han förband.
