Den här sidan har korrekturlästs
Då var han ännu stark och ung.
I långa åren se’n
Han burit mången börda tung,
Men ingen, tung som den.
Och hjeltebilden ljus och skön
För gubbens blickar sken,
Fast femti vintrar sållat snön
På kungens graf alltre’n.
Nu på sitt torp satt gamle Flink
Med sina ärr, sin plog,
Beredd att lyda i en blink,
När uppbrottstimman slog.
Väl står han opp, i templets famn
Med andakt hör han på,
När Fredriks, Adolf Fredriks namn
Från prestens läppar gå;
Väl tro och lydnad han i byn
Predikar alla dar;
Men rynkadt var hans ögonbryn,
Och pannan molnad var.
Dock — högre brann hans ögas glans,
När han fick höra se’n,
Att, fast en Carl ej mera fans,
En Gustaf lefde än.
