Den här sidan har korrekturlästs
Du land, som honom valde fritt,
Lär än din kung förstå!
För dig han tänkt, för dig han stridt,
För dig han dör också.
Låt honom ej, vid årens qväll,
Med saknadsblick se bort
Till annat haf, till annat fjäll,
Långt mera skönt än vårt!
Var det en krona blott du bjöd?
Var det ej kärlek, tro,
Och tillit, fast i lif och död,
Och helig ålders ro?
Ej har hans äras vågskål än
Sin rätta guldvigt fått;
Och tidens dom — du har ej den,
Men du har stundens blott.
Hur tappert surrar myggors tropp,
När sol går ner i daln;
När de ha längese’n hört opp,
Då sjunger näktergaln.
Så tystnar dagens sorl en gång; —
Då hörs en annan röst,
Som sjunger sent, men sannt, en sång
Ur minnets djupa bröst.
