Hoppa till innehållet

Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
TILL FRANZÉN,
med anledning af föregående poem.


Der har en herde slagit opp sitt tält
Längst bort bland is och mossor invid polen:
Af röda lågor glimma nattens fält,
Och till sin granne har han midnattssolen.

I många år han förde sina lam
Till friska vattudrag, till gröna ängar;
Och mellanåt han lockat toner fram,
Som hade englar spunnit harpans strängar.

De tonerna som bin sig sugit fast
I tusen hjertans rosengård; — och trygga,
Fast Sveas band med Aura än brast,
Slå sångens makter mellan dem en brygga.

Der sväfvar Selmas, sväfvar Fannys bild
Med lätta fjät än öfver blåa viken;
Och lägg dig, haf! — Ryt, storm, ej mer så vild!
Vet, när han sjunger, lyssna tvenne riken.

Så, när han fordom sjöng om Edvins hopp,
— I Saimens vass en täflare med svanen; —
Så, när att söka nya verldar opp,
Han med Columbus plöjde oceanen.