Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/156

Hans höfdingar — det skall man se —
Till lags de honom aldrig göra;
Nej honom lyda skola de,
Hvartill ha eljest de fått öra?
Att skydda dem är han för klok;
Ju mer det går för dem på tok,
Dessmer sig gläder Peter Persson.

Så har all ro, all trefnad flytt
Nu ur hans gamla, sköna stuga:
Allt kittlar honom, som är nytt,
Det må för öfrigt föga duga.
Han löper efter hugskott kring,
Tror ej på Gud, på någonting,
Den stackars, stackars Peter Persson.

Vid östra viken har han mist
Allt, hvad han fordom ägt, omsider:
Med våld tog grannen det, med list,
Och tar väl mera hvad det lider.
Ty alla nabor hemligt le
Och hviska, när hans split de se:
”Snart är det slut med Peter Persson.”

Ett lejon förr för dem, en skräck,
Så snart han rätt begynte brumma:
Han är dem nu en skrytsam gäck,
En björn, som dansar efter trumma.
Det bästa utaf allt ändå
Är, att han redan börjar på
Bli gammal, unge Peter Persson.