Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Men de stora, de heliga, minnen
Vaka vid skymmande templets mur;
Sekler lyssna med tacksamma sinnen
Till de röster, som hviska derur.



Välsignelse, välsignelse är rösten,
Som ljuder främst omkring vår konungs graf,
Välsignelse för allt hvad han oss gaf
Af trogen vård, till sena åldershösten;
Och minnets tacksamhet är enda trösten
Som Svea, i sitt sorgdok, vet utaf.



Jo, än en tröst hon vet, ty hoppet äger
Ju äfven sin, och hoppet drömmer sannt:
Det står som engel här vid grafvens kant,
Och lugn förtröstan i dess blickar säger,
Att än för nordens väl det har en underpant.



O sof i frid, du ädle, tappre, store,
Af vakor trött, af år och bragder mätt!
Dig sörja Sveas barn och barn af Nore
Med lika saknad och med lika rätt.
Omkring din son de sig nu sonligt sluta,
De med hans tårar sina sammangjuta,
Se med hans minne, sörja med hans själ.
Med honom nu de gå mot nya skiften;
Men än en gång de se mot Carlagriften,
Och ropa dig med gråt ett tacksamt, långt farväl.