Templet slutes. Ingen, ingen stannar
Hos den döde. Han blir ensam qvar.
Natten sänks kring hjeltarnas standar. —
Tysta kungamöte! Han till grannar
Gustaf Adolf, Carl den tolfte, har.
Sakta mellan sig de höge andar
Hviska ord, dem ingen dödlig hör:
Intet buller deras rådslag stör. —
Men, när evighetens dag sig randar,
Död blir lif, och lifvet mer ej dör.
Frid kring dödens stilla gårdar!
Frid kring templets minnesvårdar!
Frid kring kungagraf och kungaborg!
Länge må det dröja, länge,
Förr’n de portar nu vi stänge
Öppna sig på nytt med sorg!
Du, som i himlarnas himmel ses throna,
Vaka i nåd öfver Skandiens land!
Stjernornas ring är din strålande krona,
Verldarnas spira du bär i din hand.
Du är vårt hopp i de vexlande öden,
Du, hvilkens hand både läker och slår.
Herre! gif seger i lifvet och döden!
Herre! blif när oss, i dag som i går!
