Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
PRINS GUSTAF.


(1852.)

När Balder föll, då hördes alla klaga,
Hvart väsen sörjde, hvarje blomster gret;
Men det är sanning uti fädrens saga,
Och gråa dikten nu är verklighet.
Så ljus, så ren, som Odens son den målar
På duk af snö och i en ram af strålar,
Så ljus var äfven Oscars son, så ren,
Och något himmelskt kring hans panna sken.

I blida dygder sökte du hans like,
Hans själ var så harmonisk som hans röst,
Och, vid hans fall, hur går kring land och rike
En enda klagan nu ur tusen bröst:
I hvarje öga står en sky af smärta,
Och det är fullt af tårar i hvart hjerta,
Och det är tomhet i vår konungs borg,
Och i hvar enskilt hydda är det sorg.

Ett nät af sorg! Det går från norska fjällen
Till Stockholms skär, elektrisk telegraf.
Der kom ett budskap i septemberqvällen
Och drog en skugga mellan våra haf.