Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Men sonen af de pyreneiska fjällen
Drog hem beundrad, fridens glade tolk;
Kom, lik en sommar, upp till nordan-tjällen,
Med jubel helsad utaf land och folk.
Och alla drifvor för hans åsyn smälte;
Med blommor i sitt hår tog Svea mot sin hjelte.

Hur än hon söker sina sår att gömma,
Ett ser han dock, som ymnigt blöder än;
Ty Aura, Aura kan hon aldrig glömma,
Hon börda vill den älskade igen.
Med famnen sträckt, de stå på hvar sin sida
Och mäta hafvets djup och höra vågen qvida.

”Vänd — hjelten sade — blicken emot vester,
Och bortom fjället sök hvad du har mist!”
Vid sköldmöns sida svärdet än han fäster:
Så väpnad går hon till sin brodertvist.
Och Nore kom. Men sommarhet blef dagen:
De löste hjelmen af och kände — syskondragen.

Och svärdet sjönk ur deras knutna händer,
Och de — de sjönko i hvarandras famn.
De refvo muren mellan sina stränder
Och flätade tillhopa sina namn.
Förtroligt sittande vid midnattsflamman,
De lade minnen nu, ja tusenåra, samman.