Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/75

Hvem är väl svensk och mins ej, hur det kändes
I tjusningen af denna syskonfest?
Hvem mins ej glädjens eldar, som då tändes,
Och mången krans vid dubbelskölden fäst?
Hvem mins ej då, hur alla missljud veko
För samklang af en fröjd, som gaf i fjällen eko?

Men när ert hjerta för hvarann J blotten,
J fjällets syskon, sägen J ej då:
”Det var dock han, det var den store drotten,
Som lärt oss åter att hvarann förstå!
Han gåtan löste af naturens mening,
Och ett Carl Johans verk — så heter vår förening.”

Väl var han värd att nu de kronor bära,
Som sjelf med snillets kraft han sammanband:
Till Vasas thron på trappor utaf ära
Han steg med tvenne spiror i sin hand.
Åt honom nyss de af den Gamle räcktes,
Hvars sol gick molnfri ned och trygg i hafvet släcktes.

O sångmö! så du i de enkla toner
Har sjungit höge hjeltens pris, och så
Du honom följt till nordens högsta throner
Från barndomstjället i det låga Pau.
Följ honom än de sista sköna åren,
Och sedan stanna qvar, och gråt på nytt, vid båren!