Den här sidan har korrekturlästs
Jag följde fordom solens Gud,
Som silfver glänste då min skrud. —
På vingar djerfva, fria,
Jag bragte honom glada bud
Och mången profetia.
Men när en dag jag kom igen
Med budskap, att hans hjertas vän
En annans brud var redan;
Då gaf han mig förbannelsen,
Och jag är svart alltsedan.[1]
I höjderna jag än dock trifs:
Det högsta träd och torn, som gifs,
Jag till mitt näste väljer.
Och hvad jag ser jag tar till lifs,
Och hvem jag råkar sväljer.
Det väderkorn, mig blef beskärdt,
Är godt till allt, och ej är värdt
För jägarn att sig närma.
Jag menskolist att trotsa lärt
Och menskospråk att härma.
- ↑ Korpen var, som bekant, Febi fogel. En dag — så berättar Apollodorus — bragte korpen Febus det budskapet, att Arsinoe, som Guden älskade, blifvit gifven Ischys till maka. Febus blef då så vred, att han förbannade budbäraren. Denne, förut hvit, blef i ögonblicket svart.
