oss, tycker jag, att det inte vore fullt ärligt handlat, om jag inte talade om för er allt det jag vet om saken.
— Det är bra, Barrymore, nu kan ni gå. Sedan hovmästaren lämnat oss, sade sir Henry till mig: Nå, Watson, vad tänker ni om denna nya upplysning?
— Jag tycker nästan, att den gör mörkret än svartare än det var förut.
— Det är också min tanke, men om ni kunde få tag på L. L., skulle mycket vara vunnet, och det är redan en fördel att veta, att det finnes en kvinna, som känner verkliga förhållandet, om vi nu blott kunde uppspåra henne. Vad anser ni, att vi bör göra?
— Genast meddela Holmes alltsammans och därigenom räcka honom en nyckel till gåtan, som han så länge sökt. Jag skulle mycket misstaga mig, om det ej förmår honom att genast resa hit.
Jag gick upp på mitt rum och nedskrev ett referat av det nyss avslutade samtalet. Jag önskar, han vore här!
Den 17:de oktober. I dag har regnet öst ned, prasslat mot murgrönorna och skvalat genom rännorna. Jag begav mig i väg till den svarta klippa, på vars spets jag skådat den enslige vaktaren, och från dess skrovliga höjd blickade jag nu själv ut över de dystra dynerna. Ingenstädes kunde jag dock upptäcka något spår av enslingen, som framträtt på denna plats för två aftnar sedan.
Då jag befann mig på återvägen, upphans jag av doktor Mortimer, som i sin »dog-cart» kom åkande på en knagglig farled, som utgick från Foulmires avlägsna lantgård. Han ville nödvändigt, att jag skulle sätta mig upp, och åka med honom.
— Hör ni, min bäste Mortimer, sade jag, då vi skakade fram på den ojämna vägen, nog känner ni väl de flesta av dem, som kunna räknas till grannskapet? Kan ni då säga mig namnet på en kvinna vars initialer äro L. L.?
Han funderade några minuter på saken.
— Nej, sade han. Det finnes nog några zigenare och arbetare, som jag inte har reda på, men av
