Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
142
FJORTONDE KAPITLET

av de sällsammaste och mest upprörande brott, som blivit begångna i våra dagar.

Kurirtåget från London brusade nu in på statio­nen, och en liten senig man med något av bulldogg i uttrycket lämnade hastigt en första klassens vagn. Vi skakade hand med honom, och jag såg tydligt på Lestrades sätt att betrakta min vän, att han nu lärt att inse hans värde.

— Är det något märkvärdigt? frågade han.

— Det märkvärdigaste på många år, svarade Holmes. Ännu återstår två timmar innan vi behöva tänka på att begiva oss av. Vi kunna gärna använda dem till att skaffa oss middag, och sedan, Lestrade, skola vi laga så, att era lungor bli befriade från Londons dimma genom att inandas Dartmoors friska aftonluft. Jaså, har ni aldrig varit här förr? Då tror jag inte att ni någonsin kommer att glömma ert första besök.




FJORTONDE KAPITLET.
FAMILJEN BASKERVILLES HUND.

En av Sherlock Holmes brister — om man nu skall kalla det en brist — var hans stora obenägenhet att fullt meddela någon annan varelse sina planer, förrän stunden för deras utförande var kommen. Del­vis fann denna obenägenhet sin förklaring i hans makt­fullkomliga natur, som älskade att härska och att över­raska, delvis också i hans yrkesmässiga försiktighet, som manade honom att ej överlämna något åt slumpen. Resultatet var emellertid mycket prövande för dem, som tjänstgjorde som hans ombud och medhjälpare. Jag hade ofta lidit av det, men aldrig i högre grad än under denna långa åktur i mörkret.

Vårt samtal besvärades av kuskens närhet i den förhyrda wursten, så att vi nödgades tala om likgil­tiga ämnen, fastän vi befunno oss i den allra största spänning. För mig kändes det som en verklig lätt­nad efter detta onaturliga band på känslorna, då vi