och skolan, som börjat väl, sjönk från klent anseende till vanrykte. Paret Vandeleur fann det lämpligt att ändra sitt namn till Stapleton, och han förflyttade sig och sin återstående förmögenhet, sina framtidsplaner och sin smak för entomologi til södra England.
— Nu komma vi till den del av hans liv, som ådragit sig vårt speciella intresse. Mannen hade utan tvivel anställt förfrågningar och funnit, att endast två personers liv lågo mellan honom och ett värderikt arvgods. Då han begav sig till Devonshire, voro antagligen hans planer mycket svävande, men att han från början hade ont i sinnet framgår av det faktum, att han utgav sin hustru för att vara en hans syster. Tanken att begagna henne som lockfågel var redan då för handen, ehuru han kanhända inte hade klart för sig, hur han skulle ordna detaljerna av sin plan. Han hade föresatt sig att till sist komma åt egendomen, och för att vinna det målet var han färdig att begagna varje verktyg, utsätta sig för varje fara. Hans första åtgärd var att bosätta sig så nära fädernegodset som möjligt och hans andra att söka tillvinna sig sir Charles Baskervilles och de andra grannarnas vänskap.
— Baroneten själv berättade honom om spökhunden och beredde dymedelst vägen till sin död. Stapleton — jag fortfar att kalla honom så — visste, att den gamle hade något hjärtfel och att en häftig sinnesrörelse kunde döda honom. Detta hade han fått höra av doktor Mortimer. Han hade även hört, att sir Charles var vidskeplig och att han lagt den gamla hemska sägnen på sinnet. Fintlig som Stapleton var, hittade han snart på ett sätt att göra sig av med baroneten utan att det gärna bleve möjligt att upptäcka den verklige mördaren.
— Sedan idéen var funnen, fortskred han med mycken slughet till dess utförande. En vanlig bov skulle ha nöjt sig med att använda en ilsken hund. Användandet av konstlade medel för att giva djuret ett diaboliskt utseende var ett snillrikt drag. Hunden köpte han i London hos Ross & Mangles vid Fulham Road. Det var den starkaste och vildaste de hade. Han förde den med sig på norra devonlinien och gjorde en lång vandring över heden för att kunna få den hem utan
