Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
154
FEMTONDE KAPITLET

att väcka uppmärksamhet. Redan under sina insekts­jakter hade han banat sig väg genom Grimpens träsk och på så sätt funnit ett säkert gömställe för djuret. Här band han det och såg tiden an.

— Men tillfället lät vänta på sig. Den gamle herrn kunde icke förmås till att lämna hemmet sedan det blivit mörkt. Åtskilliga gånger smög Stapleton förgäves omkring med sin hund. Det var under dessa fruktlösa vandringar som han, eller rättare sagt hans verktyg, blev sett av bondfolket och som sägnen om helveteshunden fick ny bekräftelse. Han hade hoppats att kunna förmå sin hustru till att locka den gamle herrn i för­därvet, men härvidlag visade hon sig helt oväntat själv­ständig. Varken genom hotelser eller slag lyckades han tvinga henne därtill. Hon vägrade att befatta sig med saken, och till en tid stod Stapleton rådlös.

— Hans svårigheter löste sig dock genom den om­ständigheten, att sir Charles, som fattat vänskap för honom, begagnade honom som mellanlänk, när det gäll­de att hjälpa den stackars olyckliga Laura Lyons. Ge­nom att giva sig ut för ungkarl vann han inflytande över henne och lät henne förstå, att om hon lyckades att utverka skillsmässa från sin man, så skulle han gifta sig med henne. Hans planer påskyndades plötsligt, då han fick veta, att sir Charles på doktor Mortimers inrådan ämnade resa bort. Han låtsade som om han delat doktorns åsikt men såg sig nödsakad att genast skrida till handling, så vida icke hans offer skulle undgå honom. Han förmådde alltså fru Lyons att skriva och utbedja sig ett möte med den gamle mannen, afto­nen innan denne skulle resa till London. Genom ett listigt påfund hindrade han emellertid henne från att komma till mötesplatsen och beredde sig alltså det till­fälle han eftertraktat.

— Då han på aftonen åkte tillbaka från Coombe Tracey hann han nätt och jämt att hämta hunden, stryka den med fosforsmet och föra den till grinden, invid vilken han hade skäl att tro, att den gamle herrn stod och väntade. Hunden, hetsad av sin herre, hoppade över grinden och satte efter den olycklige baroneten, som skrikande flydde framåt idegransalléen. Det måtte ha varit en hemsk scen i den täckta gången, då det