Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
156
FEMTONDE KAPITLET

hennes på hugg och slag grundade fruktan för honom var så stor, att hon inte vågade att skriva och varna den person, som hon visste var i fara. Om brevet fölle i Stapletons händer, kunde hon inte vara säker för sitt eget liv. Slutligen tillgrep hon, som vi veta, den utvägen att klippa ut tryckta ord och av dem bilda den varning hon tillsände honom. Utanskriften skrev hon med förställd handstil. Brevet kom fram och gav baroneten en första aning om att fara hotade

— Det var av vikt för Stapleton att komma i be­sittning av någon sir Henry tillhörig klädespersedel, på det att han måtte kunna hetsa hunden på hans spår, i händelse det bleve nödvändigt. Med karak­teristisk snabbhet och djärvhet grep han verket an och mutade troligen borstpojken eller städerskan för att driva sin vilja igenom. Den första stövel han fick råkade dock att vara ny och kunde icke användas för hans syfte. Han skickade den tillbaka och skaffade sig en annan — en för mig mycket upplysande omständighet, som bevisade, att det här var fråga om en verklig hund, ty intet annat kunde nöjaktigt förklara en sådan smak för en gammal stövel och ringaktandet av en ny

— Vidare ha vi att beakta det besök vi följande morgon mottogo av våra vänner, på något avstånd följda av Stapleton i sin droska. Av hans kännedom om min bostad och mitt utseende sluter jag mig till, att hans bana som brottsling visst icke begränsas av denna Baskervilleaffär.

— Vi fingo ett exempel på hans snarfyndighet, då han lyckades undkomma oss den där morgonen, och även på hans djärvhet, då han genom droskkusken skic­kade mig mitt eget namn. Från den stunden begrep han, att jag motade honom i London och att han följaktligen inte hade någon utsikt att lyckas här. Han for tillbaka till Dartmoor och avvaktade där baronetens ankomst.

— Stapletons begåvo sig alltså ned till Devonshire, och sir Henry och du reste snart efter. Och nu ett ord om min egen uppfattning av förhållandena vid den tiden. Du minnes kanske, att när jag undersökte pap­peret, på vilket de tryckta orden voro uppklistrade, granskade jag särskillt vattenstämpeln. När jag gjorde