Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
157
EN ÅTERBLICK

det, höll jag brevet blott några få tum från ögonen och kände i detsamma en svag lukt av den parfym, som kallas vit jasmin. Det finnes sjuttiofem slags par­fymer, som det är nödvändigt för en expert i kriminal­mål att lära sig skilja emellan, och det har givits fall inom min egen praktik, där allt berott på snabb upp­fattning i den vägen. Lukten förde tanken på en dams medverkan, och redan började mina funderingar att riktas på Stapletons. Jag hade alltså kommit till viss­het om hundens tillvaro och gissat mig till vem brotts­lingen var, innan jag begav mig väster ut.

— Vid den tidpunkt, då du upptäckte mitt tillhåll på heden, hade jag full kännedom om hela saken, fastän icke under formen av ett mål, som kunde före­läggas en jury. Icke ens Stapletons mordförsök mot sir Henry, som slutade med den olycklige fångens död, bidrog i någon nämnvärd grad till att överbevisa mannen om mord. Det tycktes ej finnas något annat val än att gripa honom på bar gärning, och för att detta skulle lyckas, måste vi använda sir Henry ensam och sken­bart värnlös som lockbete. Vi gjorde det, och på be­kostnad av en svår chock åt vår klients nervsystem av­rundade vi vår kasus och drevo Stapleton till hans undergång. Att sir Henry blivit utsatt för detta svåra obehag innebär, det erkänner jag, en anklagelse mot mitt sätt att sköta saken, men vi kunde ju inte förutse, att odjuret skulle uppträda så förlamande hemskt, ej heller kunde vi tänka oss, att en tät dimma skulle hindra oss att se det förrän i sista ögonblicket. Vi lyckades vinna vårt mål till ett pris, som så väl specia­listen som doktor Mortimer anse vara av tillfällig na­tur. En lång resa torde verka ej blott lugnande på vår väns uppskakade nerver utan även helande på hans sårade känslor. Hans kärlek till den fagra kvinnan var djup och uppriktig, och det för honom mest på­kostande låg i, att han bedragit sig på henne.

— Återstår endast att antyda den roll hon spelat hela tiden. Det lider intet tvivel, att Stapleton övade ett inflytande på henne, som kunnat bero på kärlek eller fruktan eller möjligen bådadera, enär sådana käns­lor ingalunda äro oförenliga. Alltnog, inflytandet var en verklighet. På hans befallning gick hon in på att