utspelades. Då den ägde rum, ansåg jag den mycket obetydlig och fann sir Charles’ sinnesrörelse alldeles oberättigad.
— Det var på mitt råd, som han ämnade resa till London. Det var mig bekant, att han led av en hjärtåkomma, och den ständiga ångest han levde i, om än så ogrundad, inverkade mycket skadligt på hans hälsa. Jag trodde att några månaders förströelse i huvudstaden skulle göra honom till en annan människa. Herr Stapleton, som var bådas vår vän och mycket bekymrad över hans hälsotillstånd, delade min mening. I sista minuten inträffade då den hemska katastrofen.
— Samma natt sir Charles dog, skickade Barrymore, som upptäckt olyckan, en stallknekt vid namn Perkins till häst efter mig, och som jag ännu icke gått till vila, befann jag mig på Baskerville Hall inom en timme efter den sorliga händelsen. Jag var i tillfälle att kontrollera och bestyrka alla de fakta, som fördes till protokoll vid undersökningen. Jag följde fotspåren i idegransallén, jag såg platsen vid grinden, där han stannat en stund, jag iakttog förändringen i fotmärkenas form, jag observerade att det på den mjuka sanden icke fanns några andra spår, förutom Barrymores, och till sist undersökte jag den dödes kropp, som icke blivit rörd före min ankomst. Sir Charles låg på sitt ansikte med utsträckta armar, och hans anletsdrag voro så förvridna av sinnesrörelse, att jag knappast kunnat taga på min ed, att det var han. Något yttre våld hade han bestämt ej lidit. Men i ett enda fall avvek Barrymores vittnesmål vid undersökningen från verkliga förhållandet. Han sade att inga spår varit synliga på marken i den dödes närhet. Han hade nämligen icke sett några. Det hade däremot jag gjort — ett litet stycke därifrån, och de voro nytrampade och tydliga.
— Såg ni verkligen fotspår?
— Ja, det gjorde jag.
— En mans eller en kvinnas?
Doktor Mortimer fick ett underligt uttryck i ögonen och han sänkte rösten till en viskning, då han svarade:
— Herr Holmes, fotspåren voro en ofantlig hunds!
