Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23
PROBLEMET


TREDJE KAPITLET.
PROBLEMET.

Jag erkänner, att då jag hörde de orden gick det en kåre över ryggen på mig. Dallringen i doktorns röst visade, att han själv var djupt gripen av det han berättat. Holmes lutade sig full av iver framåt, och hans ögon gnistrade på ett sätt som angav, att han var skarpt intresserad.

— Ni såg detta?

— Så tydligt som jag ser er.

— Och ni sade ingenting?

— Vartill hade det väl tjänat att säga någonting?

— Och hur kom det till, att ingen annan såg det?

— Spåren voro på omkring tjugu alnars avstånd från kroppen, och ingen fäste det ringaste avseende vid dem. Troligen hade icke heller jag gjort det om jag inte känt till sägnen.

— Det finns väl många fårhundar på heden?

— Ja visst, men här hade ingen fårhund varit framme.

— Ni säger, att hunden måst vara stor?

— Oerhört stor.

— Men den hade icke gått fram till den döde?

— Nej.

— Hurudant väder var det den natten?

— Fuktigt och rått.

— Men det regnade inte?

— Nej.

— Hur ser den där allén ut?

— Den bildas av tvenne tolv fot höga, ogenom­trängliga idegranshäckar, och gången mellan dem är omkring åtta fot bred.

— Finns det något mellanrum mellan häckarna och gången?