Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
24
TREDJE KAPITLET

— Ja, en ungefär sex fot bred gräsremsa skiljer på ömse sidor gången från häckarna.

— Jag tyckte ni sade, att det på ett ställe finnes en grind i häcken?

— Ja, en vanlig grind, som leder till heden.

— Finns ingen annan utgång från allén?

— Nej, det gör det inte.

— För att komma in i idegransallén måste man således antingen gå direkt från byggningen eller också genom grinden från heden?

— Man kan också gå genom lusthuset vid slutet på allén.

— Hade sir Charles hunnit fram till det?

— Nej, han låg omkring femtio alnar därifrån.

— Säg mig nu, doktor Mortimer, och tänk noga efter, ty förhållandet är av vikt — voro spåren till finnandes i gräset eller på gången?

— På gräset skulle inga spår kunnat synas.

— Voro spåren på samma sida av gången som grinden?

— Ja, de voro på yttersta kanten av gången och på samma sida som grinden.

— Ni väcker mitt livligaste intresse. Var grinden stängd.

— Stängd och försedd med hänglås.

— Hur hög är den?

— Omkring fyra fot.

— Då hade vem som helst kunnat stiga över den?

— Ja.

— Och vad fann ni för märken vid grinden?

— Inga av betydenhet.

— Vad säger ni? Var det ingen som undersökte dem?

— Jo, det gjorde jag själv.

— Och ni fann ingenting ovanligt?

— Nej, det var så oredigt alltsammans. Sir Charles hade antagligen stått där fem eller kanhända tio minuter.

— Hur vet ni det?

— Emedan askan två gånger fallit ned från hans cigarr.

— Förträffligt! Här ha vi en yrkesbroder efter vårt sinne, Watson. Men märkena, spåren?