— Ja, en ungefär sex fot bred gräsremsa skiljer på ömse sidor gången från häckarna.
— Jag tyckte ni sade, att det på ett ställe finnes en grind i häcken?
— Ja, en vanlig grind, som leder till heden.
— Finns ingen annan utgång från allén?
— Nej, det gör det inte.
— För att komma in i idegransallén måste man således antingen gå direkt från byggningen eller också genom grinden från heden?
— Man kan också gå genom lusthuset vid slutet på allén.
— Hade sir Charles hunnit fram till det?
— Nej, han låg omkring femtio alnar därifrån.
— Säg mig nu, doktor Mortimer, och tänk noga efter, ty förhållandet är av vikt — voro spåren till finnandes i gräset eller på gången?
— På gräset skulle inga spår kunnat synas.
— Voro spåren på samma sida av gången som grinden?
— Ja, de voro på yttersta kanten av gången och på samma sida som grinden.
— Ni väcker mitt livligaste intresse. Var grinden stängd.
— Stängd och försedd med hänglås.
— Hur hög är den?
— Omkring fyra fot.
— Då hade vem som helst kunnat stiga över den?
— Ja.
— Och vad fann ni för märken vid grinden?
— Inga av betydenhet.
— Vad säger ni? Var det ingen som undersökte dem?
— Jo, det gjorde jag själv.
— Och ni fann ingenting ovanligt?
— Nej, det var så oredigt alltsammans. Sir Charles hade antagligen stått där fem eller kanhända tio minuter.
— Hur vet ni det?
— Emedan askan två gånger fallit ned från hans cigarr.
— Förträffligt! Här ha vi en yrkesbroder efter vårt sinne, Watson. Men märkena, spåren?
