— Han hade själv trampat omkring överallt på den lilla sandplätten. Några andra spår kunde jag inte urskilja.
Sherlock Holmes slog handen emot knäet med synbar otålighet.
— Om jag bara varit där! utbrast han. Detta fall är alldeles ovanligt intressant och rikt på möjligheter för den vetenskapliga experten. På den där lilla sandfläcken hade jag kunnat läsa som i en uppslagen bok, men nu är den fördärvad av regn och tilltrampad av en massa nyfikna bondlurkars träskor. Doktor Mortimer, doktor Mortimer, varför tillkallade ni inte mig? Ni har mycket att svara för.
— Jag kunde inte ha tillkallat er utan att yppa alltsammans för världen, och jag har redan sagt er skälen, varför jag inte vill det. Dessutom — ja dessutom —
— Varför tvekar ni?
— Det finnes ett område, där även den skarpsinnigaste och mest erfarne bland detektiver står handfallen.
— Ni menar, att saken är övernaturlig?
— Det sade jag ju inte precis.
— Nej, men ni tänker det väl ändå.
— Efter sedan denna olyckliga tilldragelse ägt rum, ha åtskilliga omständigheter kommit till mina öron, som det är svårt att förena med naturens vanliga ordning.
— Till exempel?
— Jag har hört sägas, att innan den hemska händelsen inträffade, hade åtskilliga personer sett ett föremål, som omöjligt kunnat vara ett vanligt djur, stryka omkring på heden, och efter all beskrivning var det alldeles likt familjen Baskervilles plågoande. Alla stämde de överens i, att det var ett stort djur med lysande ögon, spöklikt och hemskt. Jag har anställt förhör med dessa människor, en av dem en rask och duktig lantman, den andre hovslagare till yrket och den tredje farmare på heden, och alla tre ha de beskrivit den ruskiga uppenbarelsen på ett sätt, som fullkomligt passade in på helveteshunden i familjetraditionen. Jag försäkrar er, att hela trakten är slagen med skräck. Och det skall vara en modig man, som vågar att gå över heden sedan det blivit mörkt.
