— Och ni, en studerad man, en vetenskapsman, ni tror, att här föreligger någonting övernaturligt?
— Jag vet inte vad jag skall tro.
Holmes höjde på axlarna.
— Hittills har jag inskränkt mina forskningar till denna världen, sade han. På ett ganska anspråkslöst sätt har jag bekämpat ondskans makt, men att taga i tu med ondskans fader i egen person är kanhända något förmätet. Ni måste väl ändå medgiva, att fotspåren voro materiella?
— Den ursprungliga hunden var tillräckligt mateteriell att slita strupen ur halsen på en människa, och dock var han tillika diabolisk.
— Jag ser, att ni på allvar övergått till supernaturalisternas läger. Säg mig dock ett, doktor Mortimer. Om ni verkligen hyllar dessa åsikter, varför har ni då vänt er till mig? Ni säger mig på samma gång, att det är gagnlöst att söka utforska anledningen till sir Charles’ död och så ber ni mig göra det.
— Jag har inte bett er göra det.
— På vad sätt skulle jag annars kunna vara er till hjälp?
— Genom att råda mig hur jag bör förhålla mig mot sir Henry Baskerville, som anländer till Waterloo-stationen — doktor Mortimer såg på sin klocka — jämnt en och en kvarts timme härefter.
— Han är arvingen, inte sant?
— Ja. Omedelbart efter sir Charles’ död läto vi efterfråga den unge mannen och fingo veta, att han idkade lantbruk i Kanada. Att döma av vad man sagt oss om honom, måtte han vara en i alla avseenden bra karl. Jag talar nu ej mera i egenskap av läkare utan som depositarie och exekutor av sir Charles’ testamente.
— Jag förmodar, att det ej finnes någon annan som gör anspråk på arvet?
— Nej, visst inte. Blott ännu en släkting ha vi kunnat uppspåra, nämligen Rodger Baskerville, den yngste av de tre bröder, av vilka sir Charles var den äldsta. Den andra brodern i ordningen dog ung och var far till denne Henry. Den tredje, Rodger, var familjens mauvais sujet. Han bråddes på de gamla