övermodiga Baskervillarna och var, har man sagt mig, förvånande lik porträttet av den gamle Hugo. Han gjorde det omöjligt för sig att stanna kvar i England, rymde till Centralamerika och dog där av gula fabern, år 1876. Henry är den siste Baskerville. Om en timme och fem minuter skall jag vara honom till mötes vid Waterloo-stationen. I morse fick jag telegram om att han landstigit i Southampton. Vad råder ni mig nu, herr Holmes, att taga mig till med honom?
— Varför skulle han inte begiva sig till sitt fädernehem?
— Ni tycker, att det vore det naturligaste. Besinna likväl, att varje Baskerville som kommer dit, träffas av ett olycksöde. Jag är övertygad om, att i händelse sir Charles före sin död kunnat tala med mig, skulle han ha varnat mig för att låta ättens sista telning, arvingen av en stor förmögenhet, resa till ett så olycksaligt ställe. Å andra sidan kan det icke nekas, att hela den torftiga och nödställda befolkningen i trakten är beroende av att ägaren vistas på godset. Hela det goda verk sir Charles utfört faller och blir till intet, om herresätet står obebott. Jag fruktar att handla partiskt och driven av tanken på personlig fördel. Därför är det som jag framlagt saken för er och begärt ert råd.
Holmes satt en stund tyst och funderade.
— Enkelt uttryckt förhåller det sig så här, sade han. Enligt ert förmenande är det en ond andemakt, som gör det otryggt för en Baskerville att slå sig ned i Dartmoor, inte sant?
— Jag medger gärna, att åtskilligt tyder på, att det så kunde vara.
— Gott. Men om nu er övernaturliga teori är riktig, så skulle väl den där onda andemakten kunna skada den unge mannen i London såväl som i Devonshire. En demon, vars makt vore bunden inom ett visst område, likt en kyrkvaktares, låter knappast tänka sig.
— Ni framställer saken med mindre allvar än ni antagligen skulle göra om ni komme i personlig beröring med dylika ting. Så vitt jag uppfattat er rätt, anser ni alltså, att den unge mannen är i lika gott
