förvar i Devonshire som i London. Han kommer om femtio minuter. Vad råder ni mig till?
— Jag råder er till att taga en droska, ropa på er hund, som nu krafsar på min dörr, och skynda er till Waterloo-stationen för att taga emot sir Henry Baskerville.
— Och vidare?
— Och vidare att inte säga honom någonting alls förrän jag kommit till klarhet i frågan.
— Och hur lång tid dröjer det till dess?
— Tjugufyra timmar. Klockan tio i morgon förmiddag är jag er mycket förbunden, om ni kommer hit hem till mig, och det skulle betydligt underlätta mina planer för framtiden, om ni toge sir Henry Baskerville med er.
— Det skall jag göra, herr Holmes. Han antecknade timmen på sin manschett och skyndade ur rummet på sitt underliga, snokande, tankspridda sätt. Holmes hejdade honom innan han gått utför trappan.
— Blott ännu en fråga, doktor Mortimer. Ni säger, att åtskilliga personer före sir Charles Baskervilles död sett det där underliga djuret på heden?
— Tre personer hade sett det.
— Och har någon sett det sedan?
— Inte som jag har hört.
— Tack för upplysningen. Farväl, farväl.
Holmes kom tillbaka och slog sig ned i sin stol med detta uttryck av lugn tillfredsställelse, som gav tillkänna, att han fått något att tänka på, som överensstämde med hans smak.
— Ämnar du dig ut, Watson?
— Ja, om jag inte kan vara dig till någon hjälp.
— Nej, min vän, det är i handlingens stund jag anlitar din hjälp. Det här fallet är högst intressant, ja, ur vissa synpunkter fullkomligt enastående. Skulle du, när du går förbi Bradleys, vilja bedja honom skicka upp ett skålpund av hans starkaste skäggtobak till mig? Tack, tack. Om det inte faller sig olägligt för dig, kan du gärna vara borta ända till kvällen, men då skulle jag bra gärna vilja samtala med dig om våra intryck rörande det obeskrivligt intressanta problem, som nyss blivit oss förelagt.
