Jag visste hur nödvändigt det var för min vän att få vara ostörd och i ensamhet under dessa timmar av skarpt tänkande, då han prövade halten av varje tillstymmelse till bevis, uppkonstruerade skilda teorier, vägde dem emot varandra och gjorde klart för sig vilka punkter som voro viktiga, vilka som voro oväsentliga. Jag tillbragte följaktligen dagen på min klubb och återvände först på aftonen till Baker Street. Klockan var nära nio, då jag steg in i vårt vardagsrum.
Mitt första intryck när jag öppnade dörren var, att elden kommit lös, ty rummet var så fullt av rök, att lampans sken fördunklats. Sedan jag väl kommit in, stillades min oro, ty det var de skarpa dunsterna av skarp och grov tobak, som slogo mig i halsen och kommo mig att hosta. Genom töcknet skymtade jag Holmes i sin nattrock, hopkrupen i en länstol och med sin svarta lerpipa i munnen. Åtskilliga pappersrullar lågo spridda på golvet omkring honom.
— Har du förkylt dig, Watson? sade han.
— Nej, det är denna förgiftade atmosfärens fel.
— Ja, när du säger det, märker jag, att den kanske är litet tjock.
— Tjock? Den är olidlig.
— Öppna då fönstret, om du vill. Jag ser, att du varit hela dagen på klubben.
— Min bäste Holmes!
— Har jag inte rätt?
— Jo visst, men hur —?
Han skrattade åt min oförställda förvåning.
— Du är verkligen bra naiv, min käre Watson, och det är detta som gör det till ett nöje för mig, att öva mina små talanger på din bekostnad. En herre går ut en dag då det är smutsigt på gatorna och tämligen tätt mellan regnskurarna. Han kommer hem igen på kvällen, med hatt och stövlar skinande och blanka. Då är det väl inte svårt att förstå, att han hållit sig under tak hela tiden. Herrn i fråga har inte många förtroliga vänner, Var kan han väl då ha varit? Svaret faller av sig själft.
— Det har du verkligen rätt i.
— Men det är mycket här i världen, som faller
