av sig själft och dock ingen ger akt på. Var tror du jag har varit?
— Du har väl också hållit dig inne.
— Tvärtom, jag har varit i Devonshire.
— Du menar i andanom.
— Ja visst. Min kropp har befunnit sig här i länstolen och har, jag erkänner det med ledsnad, konsumerat tre stora kannor kaffe och otroligt mycket tobak. Sedan du gått, skickade jag ner till Stamfords efter generalstabens karta över denna del av heden, och över den kartan ha mina tankar ruvat hela dagen. Jag smickrar mig med att nu kunna hitta ganska bra på detta stycke mark.
— Kartan är väl i stor skala?
— I mycket stor skala. Han vek upp en avdelning av den och lade den över knäna. Här har du det distrikt, som egentligen angår oss. Baskerville Hall ligger där i mitten.
— Omgivet av skog?
— Alldeles. Jag föreställer mig att idegransallén, ehuru icke markerad under den benämningen, sträcker sig efter denna linje, som du ser, på högra sidan stötande till heden. De där på ett ställe sammanträngda byggningarna äro byn Grimpen, där vår vän doktor Mortimer har sin bostad. Inom en omkrets av fem mil finnas, som du ser, blott några få, spridda boningar. Här ligger Lafter Hall, som omnämndes i berättelsen, och så finns det en med märke försedd byggning, som kanhända bebos av den där naturforskaren — Stapleton heter han visst, om jag minnes rätt. Där och där ligger ett par lantgårdar, High Tor och Foulmire. Fjorton mil därifrån ha vi straffängelset i Princetown. Omkring och emellan dessa enstaka punkter sträcker sig den vida ödsliga heden. Detta är alltså skådebanan, där sorgespelet uppförts, och där också vi torde komma att spela en roll.
— En i sanning vild trakt.
— Ja, platsen är väl vald. Om den Onde önskade att gripa in i människornas angelägenheter —
— Du lutar således själv åt en övernaturlig tolkning?
— Den Onde kan väl till hantlangare hava varelser med kött och blod, eller hur? Två frågor möta
