oss vid början av vår undersökning. Den första är om verkligen något brott föreligger, den andra: vilket är detta brott och på vad sätt begicks det? Skulle doktor Mortimers förmodan vara riktig och vi här ha att göra med makter, som stå utom de av oss kända naturlagarna, så är det slut med vår undersökning. Vi äro dock pliktiga att pröva alla andra hypoteser, innan vi tillgripa denna. Jag tror, jag skall bedja dig stänga fönstret, om du ingenting har däremot. Det är ganska märkvärdigt, men jag har funnit, att koncentrerad luft hjälper att koncentrera tanken. — Jag har inte gått så långt, att jag stänger in mig i ett skåp, ehuru detta borde vara den logiska följden av min åsikt. Du har väl också funderat på det här?
— Ja, jag har haft det för mig hela dagen.
— Och vad tror du om saken?
— Den är högst besynnerlig.
— Ja, och av en alldeles egendomlig art. Det är så mycket därvidlag som är att bemärka — exempelvis fotspårens förändring. Hur förklarar du den?
— Mortimer sade, att mannen gått på tå sedan han kommit bortom grinden.
— Han upprepade endast vad någon narr yttrat vid undersökningen. Varför i all världen skulle han ha gått på tå?
— Hur gick han då?
— Han gick inte, Watson, han sprang — sprang alldeles förtvivlat, sprang för livet, sprang tills hjärtat brast och han föll död till marken.
— Vad sprang han för?
— Ja, däruti ligger gåtan. Vissa tecken antyda, att mannen var från sina sinnen av förfäran, innan han började springa.
— Hur kan du veta det?
— Jag antar, att orsaken till hans fruktan kom från heden. Om så var, vilket synes troligt, skulle endast den som förlorat all besinnig ha sprungit bort från byggningen och inte i riktning mot densamma. Om tattarens vittnesmål kan anses sant, sprang han under rop på hjälp åt ett håll, från vilket ingen hjälp stod att finna. Man kan även fråga vem det var,
