Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
32
FJÄRDE KAPITLET

som han väntade den kvällen och varför han hellre väntade honom i idegransallén än i sitt eget hus.

— Jaså, du tror, att han väntade någon?

— Mannen var till åren kommen och sjuklig. Det är lätt att förstå, att han gick ut och promenerade, men marken var fuktig och väderleken omild. Är det naturligt, att han skulle ha stått stilla i fem eller tio minuter, som doktor Mortimer, med mera skarpsinnighet än jag kunnat tilltro honom, slöt sig till av cigarraskan?

— Han gick ju ut och promenerade varje afton.

— Men inte tror jag, att han gick och ställde sig vid grinden till heden varje afton. Tvärtom tyder all­ting på, att han undvek heden. Den kvällen stod han och väntade där. Morgonen därpå skulle han ha rest till London. Saken börjar forma sig, Watson. Den får sammanhang. Vill du vara snäll och räcka mig min fiol, så uppskjuta vi allt vidare ordnande i detta ämne tills vi haft förmånen att träffa doktor Mortimer och sir Henry Baskerville i morgon middag.



FJÄRDE KAPITLET.
SIR HENRY BASKERVILLE.

Vårt frukostbord blev tidigt avdukat, och Sherlock Holmes avvaktade, klädd i nattrock, det stundande mötet. Våra klienter visade sig punktliga beträffande tiden, ty klockan hade just slagit tio då doktor Mortimer ombads att stiga uppför trappan, åtföljd av den unge baroneten. Denne senare var en liten, rörlig, mörkögd man av vid pass trettio års ålder. Han var stadigt byggd och hade tjocka, svarta ögonbryn samt ett starkt markerat, morskt, väderbitet ansikte. Hans dräkt var av rödbrunt, groft tyg, och hela hans yttre vittnade om att han tillbragt sin mesta tid i fria luften, dock var det något i den fasta blicken och säkra hållningen som tillkänagav, att han var en gentleman.