— Är det då ingen annan ni kan rekommendera?
Holmes lade sin hand på min arm.
— Om min vän ville åtaga sig att följa med er, så finnes det ingen, som kan vara till så mycken hjälp som han, när man har det svårt. Jag säger detta med fullaste övertygelse.
Förslaget kom alldeles oväntat, men innan jag fått tid att svara hade Baskerville fattat min hand och tryckt den hjärtligt.
— Nej, se der vore då bra vänligt av er, doktor Watson, sade han. Ni ser hur jag har det, och ni vet ungefär lika mycket om saken som jag själv. Om ni vill följa med till Baskerville Hall och hjälpa mig i mina svårigheter, så skall jag aldrig glömma det.
Utsikterna till sällsamma äventyr har alltid haft någonting lockande för mig, och jag kände mig smickrad av Holmes’ ord och av den iver, varmed baroneten omfattade tanken på att få mig i sitt sällskap.
— Jag kommer med nöje, sade jag. Jag vet verkligen inte hur jag bättre skulle kunna använda min tid.
— Och du skall troget inrapportera allt till mig, sade Holmes. När den kritiska stunden kommer, och den måste komma, skall jag säga dig hur du bör handla. Om lördag är väl allt i ordning till avfärd?
— Faller det sig lämpligt för doktor Watson då?
— Ja, det gör det visst.
— Alltså, om intet oförutsett inträffar, mötas vi om lördag vid 10,30-tåget på Paddingstonstationen.
Vi hade stigit upp för att gå, då Baskerville ropade till av förtjusning, rusade bort till en vrå, och drog fram en brun stövel, som låg under ett skåp.
— Se här är den! utropade han.
— Måtte alla era svårigheter lösa sig lika lätt! sade Sherlock Holmes.
— Men det var då högst märkvärdigt, inföll doktor Mortimer. Före lunchen genomletade jag hela det här rummet.
— Och det gjorde jag med, sade Baskerville, varenda tumsbredd av rummet.
— Och då fanns det bestämt ingen stövel här.
— I så fall har väl uppassaren ställ in den under det att vi åto.
