vidare en stallknekt anställd vid gården, och så ha vi två farmare på heden. Så ha vi vår vän doktor Mortimer, som jag tror är fullkomligt hederlig, och hans hustru, som jag inte vet någonting om. Vidare märka vi naturforskaren Stapleton och hans syster, som säges vara en ganska intagande ung dam, och herr Frankland på Lafter Hall — även han en okänd storhet — och ett par grannar till. Alla dessa personer måste du ägna ett omsorgsfullt studium.
— Jag skall göra mitt bästa.
— Du tog väl vapen med dig?
— Ja, jag ansåg det klokast att göra det.
— Naturligtvis. Laga att du har revolvern till hands natt och dag, och vidtag alla möjliga försiktighetsmått.
Våra vänner hade redan valt ut en första klassens vagn och inväntade oss på plattformen.
— Nej, vi hava inga nyheter av något slag att meddela, sade doktor Mortimer till svar på min väns frågor. Ett kan jag svära på, och det är, att under de sista dagarna har ingen bevakat våra företag. Vi ha aldrig gått ut utan att noga se oss omkring, och ingen kunde ha undgått vår uppmärksamhet.
— Ni har väl alltid hållit ihop?
— Alltid, utom i går eftermiddag. Jag ägnar alltid en dag uteslutande åt nöjet, när jag är i London, och jag tillbragte den på kirurgiska kollegiets museum.
— Och jag gick och tittade på folket i parken, sade Baskerville. Men intet ont hände oss.
— Oförsiktigt var det i alla fall, sade Holmes mycket allvarsamt och skakade på huvudet. Jag ber er, sir Henry, att inte gå ut på egen hand. Det kommer att drabba er någon stor olycka, om ni gör det. Fick ni tillbaka er stövel?
— Nej, den är nog förlorad för alltid.
— Verkligen? Det var besynnerligt. Farväl, farväl! ropade han, ty tåget hade börjat sätta sig i gång. Glöm inte, sir Henry, ett ord som står i det där gamla dokumentet, som doktor Mortimer läste upp för oss, och färdas icke över heden ’under dessa mörka timmar, då ondskans makt når höjdpunkten’.
Jag böjde mig ut genom fönstret sedan vi passerat
