Skulle ni, doktor Watson, vilja gå upp med mig och se på min fjärilsamling? Jag tror, att den är den fullständigaste i hela sydvästra England. Då vi hunnit att gå igenom den är nog lunchen färdig.
Men jag var angelägen att komma tillbaka till den man, som jag skulle skydda genom mitt sällskap. Hedens dysterheter, den stackars ponnyns död, det trolska läte, som man velat sammanställa med den hemska familjesägnen — allt detta gjorde mig illa till mods. Och till råga på dessa mer och mindre svävande intryck hade jag fått fröken Stapletons klara och tydliga varning, uttalad med ett så omisskänneligt allvar, att jag icke kunde tvivla på, att den hade någon bestämd anledning. Jag motstod alla försök, som gjordes att övertala mig att stanna till lunchen, och jag anträdde oförtövat återfärden på samma gräsbevuxna gångstig jag begagnat för att komma dit.
Emellertid måste det ha funnits någon ginväg, ehuru jag ej kände till den, ty innan jag hunnit fram till landsvägen överraskades jag av att få se fröken Stapleton, som satt på en stor sten bredvid stigen. Hennes kinder hade fått en varm färg av ansträngningen, och hon höll handen tryckt mot sidan.
— Jag har sprungit så mycket jag förmått i avsikt att genskjuta er, doktor Watson, sade hon. Jag gav mig inte ens tid att sätta på mig hatten. Jag får inte dröja länge här, ty då märker min bror, att jag försvunnit. Jag vill endast säga er, att jag beklagar mitt misstag, då jag tog er för sir Henry. Glöm, om ni kan, vad jag då sade, ty det har alls ingen tillämpning på er.
— Men jag kan inte glömma det, fröken Stapleton, sade jag. Jag är sir Henrys vän och hans välfärd ligger mig varmt om hjärtat. Säg mig varför ni var så angelägen, att sir Henry med det första skulle fara tillbaka till London.
— Det var blott ett kvinnligt infall, doktor Watson. När ni lärt känna mig bättre, skall ni komma underfund med, att jag inte alltid kan giva skäl för vad jag säger eller gör.
— Ni bedrar mig inte. Jag minns mycket väl dallringen i er röst och uttrycket i era ögon. Jag ber er, fröken Stapleton, var uppriktig, ty alltsedan jag kom
