hit, tycker jag att jag omsvävas av skuggor. Livet har blivit likt det där stora Grimpenträsket med dess gröna fläckar, i vilka man kan sjunka ner, om man inte har någon som visar en vägen. Säg mig nu vad ni menade, och jag lovar att överbringa er varning till sir Henry.
Ett uttryck av tvekan gick ett ögonblick över hennes ansikte, men ögonen hade åter blivit hårda, då hon svarade mig.
— Ni gör för mycket av det där, doktor Watson, sade hon. Min bror och jag blevo mycket upprörda av sir Charles’ död. Vi kände honom väl, ty han promenerade ofta och gärna över heden till vårt hem. Den där historien om en förbannelse, som vilade över familjen, hade gjort ett djupt intryck på honom, och när den sorgliga tilldragelsen sedan inträffade, trodde jag, som väl var helt naturligt, att det måtte funnits någon grund för hans fruktan. Det oroade mig därför, att ännu en medlem av familjen skulle bosätta sig här, och jag kände, att han borde varnas för den fara, som hotade honom. Det var vad jag menade — intet annat.
— Men vari består väl denna fara?
— Ni känner ju till historien om hunden?
— Jag tror inte på sådana dumheter.
— Men det gör jag. Om ni har något inflytande över sir Henry, så laga att han kommer bort från ett ställe, som alltid visat sig så olycksdigert för hans familj. Världen är stor. Varför skulle han vilja bo där det är farligast för honom?
— Jo, just för att det anses farligt. Sådan är sir Henry, och jag fruktar, att om ni inte närmare kan precisera er varning, blir det mig omöjligt att förmå honom att avlägsna sig härifrån.
— Jag kan inte närmare precisera den av det enkla skäl, att jag ingenting bestämt vet.
— Ännu en fråga skulle jag vilja göra er, fröken Stapleton. Om ni inte menade mer än ni nu sagt första gången ni talade med mig, varför var ni då angelägen, att er bror inte skulle höra det? Er varning innebär ju ingenting, som han eller någon annan skulle kunna klandra.
