Barrymore verkligen fanns här. Jag har redan meddelat dig, att enligt postmästarens egen förklaring hans intyg befunnits värdelöst och att det varken bevisade det ena eller det andra. Jag talade om för sir Henry hur det förhöll sig med den saken, och på sitt rättframma sätt skickade han genast efter Barrymore och frågade honom, om han tagit emot telegrammet. Barrymore svarade, att det hade han gjort.
— Lämnade gossen det i era egna händer? frågade sir Henry.
Barrymore såg litet förvånad ut och funderade på saken.
— Nej, sade han till sist, jag var för tillfället uppe på vindskontoret, men min hustru kom och lämnade mig det.
— Besvarade ni det själv?
— Nej; jag sade min hustru hur hon skulle skriva, och hon gick ner och avsände svaret.
På kvällen återkom han alldeles frivilligt till ämnet.
— Jag förstod egentligen inte vad ni åsyftade med de där frågorna ni gjorde mig i förmiddags, sir Henry, sade han. Jag hoppas, att de inte inneburo en antydan om att jag gjort något, som rubbat er tillit till mig?
Sir Henry måste försäkra honom, att så icke var fallet och blidkade honom ytterligare genom att på honom överlåta en betydlig del av sin gamla garderob. Den nya utstyrseln från London hade nämligen nu anlänt.
Fru Barrymore intresserar mig ganska mycket. Hon är en tämligen tungrodd, solid personlighet, betydligt inskränkt, ytterst aktningsvärd och av något puritanska tendenser. Man kan knappast tänka sig en för sinnesrörelser mindre åtkomlig varelse, och likväl har jag berättat dig, att första natten jag var här, hörde jag henne gråta bittert, och sedan dess har jag ofta observerat märken efter tårar i hennes ansikte. Det är någon djup sorg, som tär henne. Ibland undrar jag, om hon förföljes av brottsliga minnen, ibland tror jag, att Barrymore är en verklig hustyrann. Jag har alltid misstänkt denne man för att ej vara fullt renhårig, men den sista nattens äventyr har fört mina misstankar till sin spets.
