Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
86
ÅTTONDE KAPITLET

Och dock kan saken förefalla ganska obetydlig. Du vet, att jag aldrig sover särdeles tungt, och sedan jag ställts på vakt här i huset har min sömn varit lättare än någonsin. Förliden natt vid tvåtiden vaknade jag av, att någon smög sig förbi mitt rum. Jag steg upp, öppnade dörren och tittade ut. En lång svart skugga drog sig sakta utefter korridoren. Skuggan framkallades av en man, som med ett ljus i handen helt försiktigt vandrade framåt gången. Han var klädd i skjorta och byxor, men gick barfotad. Jag kunde blott se konturerna av hans gestalt, men av längden slöt jag mig till att det var Barrymore. Han gick mycket långsamt och varligt, och det låg någonting brottsligt och förstulet i hela fö­reteelsen.

Jag har sagt dig, att korridoren avbrytes av ett gal­leri, som svänger om hallen, men att den fortsattes på andra sidan. Jag väntade tills mannen kommit ur sikte, och sedan följde jag efter. Då jag passerat galleriet, hade han hunnit fram till slutet av den andra korridoren, och det svaga ljusskenet från en öppen dörr sade mig, att han gått in i ett av rummen. Nu är förhållandet det, att alla de där rummen stå omöblerade och obe­bodda, så att den nattliga expeditionen föreföll mera mystisk än någonsin. Ljuset lyste stadigt, som om han stått orörlig. Jag smög mig så ljudlöst jag kunde det till gångens ände och tittade in genom dörren.

Barrymore stod lutad mot fönsterplattan och höll ljuset mot rutan. Hans profil var till hälften vänd åt mig, och dragen vittnade om spänd väntan, då han stir­rade ut åt den mörka heden. Under några minuter stod han där och väntade, men så uppgav han en stö­nande suck och släckte med synbar otålighet ljuset, ögonblickligen vände jag om till mitt rum, och kort därefter hörde jag de smygande stegen — nu stadda på återtåg. Långt senare, då jag fallit i en lätt slum­mer, hörde jag hur en nyckel vreds om i ett lås, men varifrån ljudet kom visste jag icke. Betydelsen av allt detta är mig oklar, men i detta dysterhetens hemvist pågår någonting hemlighetsfullt. som vi förr eller senare skola utrannsaka. Jag vill icke besvära dig med mina teorier, ty du har bett mig att blott