Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
91
LJUSET PÅ HEDEN

springande mot dem med håven dinglande efter sig. Han gestikulerade och nästan hoppade av iver, då han hunnit fram till de älskande. Vad detta skulle betyda, kunde jag naturligtvis inte veta, men på mig gjorde det det intrycket, att Stapleton häftigt förebrådde sir Henry, som i sin ordning sökte förklara sig och blev allt mer och mer förargad, när den andre ej ville taga reson. Flickan stod bredvid, stolt och tyst. Till sist svängde Stapleton om på klacken och vinkade befallande åt systern, som efter en tveksam blick på sir Henry följde brodern och gick. Naturforskarens vredgade åtbörder visade, att även den unga damen var föremål för hans missnöje. Baroneten stod en minut och såg efter dem och gick sedan med sänkt huvud och synbart nedsla­gen tillbaka samma väg han kommit.

Vad allt detta betydde kunde jag icke veta, men jag blygdes för att utan min väns vetskap ha bevittnat en så förtrolig scen. Jag sprang därför ned från kullen och mötte baroneten vid dess fot. Han var röd i ansiktet av vrede och rynkade pannan, som om han varit ytterst villrådig.

— Nej, se Watson! Varifrån kommer ni? sade han. Inte är det möjligt, att ni ändå lupit efter mig?

Jag förklarade alltsammans, sade, att det varit mig omöjligt att stanna inne, att jag följt honom i spåren och bevittnat vad som passerat. Hans ögon gnistrade till en början av harm, men min uppriktighet avväpnade honom, och han brast i ett allt annat än muntert skratt.

— Det skulle väl kunna tyckas, att man borde få vara ostörd mitt på en sådan där prärie, sade han, men ta mig tusan, tror jag inte, att hela trakten ryckt ut för att beskåda mitt frieri — som för övrigt inte var något roligt att se. Var hade ni köpt biljett?

— Jag stod där uppe på kullen.

— Det vill säga i fonden. Hennes bror däremot befann sig på nedre parkett. Såg ni, då han rusade på oss?

— Har ni någonsin kommit på den idéen, att han är galen — jag menar hennes bror?

— Nej, det kan jag just inte säga, att jag gjort.

— Jag kan väl tro det. Själv har jag alltid förr trott, att han var klok, men i dag skall jag säga er,