förbindelsen varar, göras gällande", är "hvilande",[1] eller att förre egaren till det infogade har "Trennungs- und Repristinationsrecht, den Keim eines Neueigenthums",[2] eller att hans eganderätt till det infogade endast interimistiskt gått förlorad.[3]
Ofvan nämda antagande är emellertid icke riktigt. Värkar sammanfogningen af två skilda egare tillhöriga saker icke till ändring i eganderättsförhålandena, så innefattar detta, icke att de förre egarene till de skilda sakerna äro egare till det genom sammanfogningen uppkomna, utan att fortfarande dessa saker äro hvar för sig rättsobjekt, att således det genom sammanfogningen bildade icke af rätten tillägges egenskapen af en sak, ett rättsobjekt. Frågan kan icke vara den, hvem är egare till det hela, ty där finnes icke en sådan, utan finnas endast egare till de skilda sakerna, hvilkas eganderätt kvarstår orubbad oaktadt sammanfogningen och kan obehindradt göras gällande; där kan allenast frågas, hvem är berättigad att innehafva det hela, så länge föreningen består, och huruvida icke denne bör under vissa omständigheter hafva den värkan, att ene egaren har makt att äfven mot den andres vilja åvägabringa en förändring i eganderättsförhållandena. Och ehuru svaret på dessa frågor ligger utom ämnet, må dock i förbigående antydas, huru detsamma bör utfalla enligt svensk-finsk rätt. Rättigheten att besitta synes bero af det faktiska innehafvandet, så vidt ej ena saken är en bisak till den andra, i hvilket fall hufvudsakens egare tillkommer besittningen; senare frågan torde obetingadt kunna besvaras jakande. Där den fysiska föreningen emellan de sammanfogade sakerna icke kan häfvas annorlunda än att endera eller bägge skadas eller med en kostnad, som icke står i förhållande till det genom afskiljandet afsedda ändamålet, där skulle rätten uppenbarligen tillgodose blott en nyck och icke något värkligt intresse, om den tilläte den ena parten att framtvinga afskiljandet och tillintetgörande af ekonomiska värden, äfven om den andre erbjuder honom ersättning för
