lampan eller skåpet; så länge det ej skett, måste de tillhöra hufvudsakens egare, och kan på sin höjd för öfverlåtaren uppstå förpliktelse att låta företaga afskiljandet och göra köparen till egare.
Förhållandet är däremot väsentligen annat, då skilda personer tillhöriga saker förenats till ett sammanhängande helt. Det naturliga synes vara, där ej särskilda omständigheter betinga annat, – och för att hålla alla sidomotiv afskils, antaga vi att föreningen värkstälts af tredje person, utan att specifikation föreligger, – att en sådan förening icke bör värka till någon ändring i de bestående eganderättsförhållandena; ty såsom Windscheid[1] yttrar, "Veränderung des räumlichen Verhältnisses einer Sache ist dock kein Eigenthumserwerbgrund". Då den svensk-finska rätten icke innehåller någon uttrycklig rättsregel för ifrågavarande fall, torde altså nu nämda grundsats böra gälla i densamma. Häri ligger emellertid icke någon motsägelse till satsen, att delarna i rättsligt afseende följa det hela. Med den romerska rätten måste man visserligen komma till en motsägelse, om det antagande, från hvilket den utgår, vore riktigt, nämligen att det, som genom föreningen uppkommit, oundgängligen såsom ett helt, i afseende å de rättsförhållanden, hvilka det är underkastadt, är något annat än de skilda saker, af hvilka detsamma är bildadt. Ty i det nämda rätt bestämmer, hvem är egare till det hela, har den därmed tillika utsagt, att denne är egare till delarna, och att således de saker, af hvilka detta är bildat, icke vidare för sig kunna vara föremål för särskild rätt. Och dock förklaras den, hviken en sak frångått genom att den förenats med en annan, icke fullkomligen hafva förlorat sin eganderätt till densamma, ty om förbindelsen upphör, återinträder förre egarens rätt i kraft. En motsägelse föreligger således uppenbarligen, och den aflägsnas ingalunda genom förklaringar, sådana som att "den eganderätt, hvilken det infogade såsom särskild sak underlyder, ingalunda genom förbindelsen är upphäfd, utan kan blott icke, så länge
- ↑ Windscheid, Lehrbuch des Pandektenrechts 4:de uppl. § 188 not 13.
