en anstalt med dubbelt glas för foglar; det var både ömkligt och löjligt att se guld- och silfverfiskarna simma omkring den stackars fången derinne. Dessutom fanns det en bologneserhund i kroppsstorlek på en röd dyna, af porslin, samt många andra smånätta saker. Dessa bohags främmande, bizarra former, samt rika utsirning och förgyllning framträdde ännu sällsammare i den halfdager, som alltid herrskade i detta rum medelst träden utanför och de mörka sidengardinerna. Öfver kanapéen hängde comtess Mathildas porträtt, och till höger i ett hörn stod bokskåpet med tants bibliothek. Här funnos i sirliga rader den tidens mest omtyckta romaner och uppbyggelseskrifter; icke heller felades andra klassiska verk från tants ungdom; Clarisse Harlowe, Grandisson, Youngs natt-tankar, Sophies resa, o. s. v.
Fröken Juliana var min hemliga beskyddarinna när det gällde att tillfredsställa min böjelse, ja, jag kan väl säga, min passion för läsning. Den genomgoda, men passionfria gamla damen resonnerade som så: »Jag har aldrig haft ondt af att läsa romaner, jag tycker ännu mycket om dem; hvarför skulle man neka det lifliga barnet detta nöje?»
När då de gamla voro samlade nere i hvardagsrummet, kunde mamma yttra, efter ett spejande ögonkast ut genom fönstret: »Men hvar håller Johanna till hela eftermiddagen? Jag ser aldrig till henne...»
»Ack, låt henne springa omkring, det har hon så godt af,» lugnade henne majorskan med sin blida, danska röst, och tillade: »Johanna ser rigtigt blek och svag ut; jag fruktar att hon sitter för mycket stilla och anstränger sig med arbete.»
