Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
99

om du bara visste det...! Men du är som alla flickor tokig, och vet inte ditt eget bästa.

Mitt hjerta slog nästan hörbart vid dessa ord. Men hvad hon skrattande svarade uppfattade jag ej; ty midtemot mig stod hennes strålande bild i spegeln i obeskriflig ungdomsfägring; och utan att hon visste det mötte hennes ögon mina på mitt gömställe, under det hon rullade de blonda lockarne omkring fingret.

— Som jag säger, tog fadren åter barskt till ordet, ingen kurtis mera med den der munsjören. Jag vill ej veta af det, förstår du? Och hör så godt först som sist: i vårt hus kommer han aldrig med sin fot. Du tänker kanske på balen om torsdag, men det skall ingenting bli af.

— Jag kan inte begripa hur du kan vara så orimlig, pappa, sade Fredrika i gråtande ton. Hade jag kunnat på förhand ana all denna förtret i afton, skulle jag stannat hemma. Nu har jag intet nöje längre.

— Se så, var nu inte ond längre, Rika lilla; jag menade ej så illa. Du vet ju att jag ej tvingar mina barn; det är min princip att enhvar skall handla efter sitt hjertas val. Men det säger jag: om jag än en gång får se att du inlåter dig med den der fördömda glopen, så skall du få med mig att göra. Jag skall en gång berätta dig historier om honom, som nog skola betaga dig lusten att kokettera för honom.

— Det behöfs alls icke, sade Fredrika allvarligt. Du misstar dig mycket om du tror att jag tycker att det är någonting så fasligt rart med honom. Är det ingenting annat du fruktar, pappa, så kan du vara