Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
151

— Linka, hvad går åt dig! Sätt dig då ned! Du inbillar dig nog att du sjelf står midt i denna lysande, festliga krets, der alla dessa hundra par ögon och öron sluka din vältalighet.

— Åh, det är herrligt att kunna tala! Icke sannt, Betty?

— Nå, efter du går mig så starkt inpå lifvet, så måste jag väl ut med det. Ja, jag kan icke neka att jag önskade jag egde denna förmåga. Såsom ordförande i asylen har jag ofta saknat denna kallblodighet, denna öfverlägsenhet hvarom du talar, isynnerhet vid vissa olycksaliga festtillfällen, då det är herrar närvarande. Mamsell Bolt, är ni der? ... Nu är turen hos er; nu skall äfven ni riktigt säga hvad ni skulle vilja önska er.

— För mamsell Bolt kan jag svara, afbröt Julinka. Vill fru Betty och jag hålla tal, så vill mamsell Bolt bestämdt detsamma. Icke sannt, mamsell Bolt, det skulle vara mycket roligt?

Mamsellen hade farit upp liksom träffad af ett skott. Hon stammade: ja, det skulle allt vara mycket roligt.

— Åh, åh! ropade Julinka och kastade sig skrattande med full hals raklång tillbaka i stolen. O, I féer, I gifmilda, gåfvor kring er ströende väsenden, hafven I ännu ej helt och hållet öfvergifvit denna dystra, prosaiska jord, hafven I ej för evigt vändt tillbaka till er himmelska födelseort i skaldernas och minnesångarnes hjernor, o, kunnen I ännu röras af ett stackars menniskobarns bönesuck, så skänken mig den njutningen att höra mamsell Bolt hålla ett tal!